Påståenden

Påståendet är formulerat som ett obrutet tillstånd sedan 2006, och det är fel. Under tolv av de arton åren saknade de borgerliga partierna majoritet. Den enda läsning där påståendet blir sant är om man räknar SD som en del av "högern" – men då beskriver man en majoritet som var helt blockerad politiskt, eftersom samtliga fyra borgerliga partier fram till 2019 uttryckligen vägrade förhandla med SD.

Att sätta etiketten "Höger" på varje år döljer att kammaren i praktiken var tredelad. En vågmästarsituation där tre grupperingar alla saknar majoritet är något helt annat än en majoritet.

Här motsäger inlägget sig självt. Kolumnen som ska bevisa att "högern styrt" visar svart på vitt att Socialdemokraterna innehade regeringsmakten i åtta av de arton åren – den period då statsministerposten, alla departement och hela regeringskansliet var socialdemokratiskt lett.

Delen om att budgeten föll är alltså sann tre av åren, men tabellen framställer det som normaltillståndet. Dessutom är radernas årtal missvisande: en budget beslutas i december året innan den gäller, vilket gör att kolumnen kan läsas som att flera fler år hade borgerlig budget än vad som faktiskt var fallet. Raden för 2011 stämmer inte heller – budgeten för 2011 var Alliansregeringens egen och gick igenom för att oppositionen inte samlades bakom ett gemensamt alternativ, inte för att SD tillförde mandat.

Det här är ett politiskt ansvarsargument, inte ett kontrollerbart faktapåstående. Det bedöms därför som åsikt. Men den faktabas som åsikten byggs på är felaktig, vilket gör att argumentet inte håller ens på sina egna premisser.

Det här är ett normativt kampanjpåstående snarare än ett mätbart faktapåstående. Texten anger inte vad som räknas som slöseri, hur mycket pengar som avses eller vilket utfall som ska mätas. Därför går det inte att bedöma som sant eller falskt i strikt mening.

Det här är en tydlig politisk ståndpunkt om vinster i välfärden. Texten påstår inte en viss nivå på vinster, ett visst regelverk eller ett visst utfall, utan argumenterar för en omfördelning. Som sådant är det inte ett verifierbart sakpåstående i sig.

Formuleringen är en politisk avgränsning av vilka energistöd som bör finnas, inte ett konkret bokförbart påstående om att ett visst stöd redan kostar exakt så mycket. Orden ”tiotals, kanske hundratals miljarder” är dessutom ett ungefärligt retoriskt spann, inte en exakt budgetuppgift i texten.

Detta är ett värderande ställningstagande om skattesystemets utformning. Texten pekar ut en riktning, men säger inte vilka undantag som är ”omotiverade” eller vilka avdrag som ska bort, så påståendet kan inte testas som ett faktapåstående i sig.

Det är ett tydligt normativt krav på högre omfördelning. Texten anger inte vilka inkomster, vilka skattesatser eller vilka budgeteffekter som avses, så det finns inget direkt mätbart som kan verifieras i just den här formuleringen.

Att gå från åtta till sex timmars arbetsdag med oförändrad månadslön betyder att varje anställd arbetar en fjärdedel färre timmar. Det är den direkta matematiska konsekvensen av förslaget och gäller före eventuella dynamiska effekter som förändrad produktivitet eller sjukfrånvaro.

En 6-timmarsdag med bibehållen lön är en dyr reform för det offentliga. SKR:s modell för kommuner och regioner landar på cirka 96 miljarder kr/år för att kompensera bortfallet av arbetade timmar i kontaktyrken. Räknar man in staten och kringkostnader (rekrytering, utbildning, lokaler) hamnar totalen för offentlig sektor i storleksordningen 100–200 miljarder kr/år. Det motsvarar ungefär hälften av statens hela sjukvårdsutgifter eller mer än försvarsbudgeten.

En generell 6-timmarsdag med bibehållen lön skulle innebära en mycket stor kostnadsökning även för det privata näringslivet. LO:s helhetsintervall på 5,7–7,2 % av BNP motsvarar 285–410 miljarder kr/år för hela ekonomin (offentlig + privat) — där privat sektor står för en betydande andel. Effekten varierar kraftigt mellan branscher: kapitalintensiv industri kan möta kortare tid med automation och skiftplanering, medan tjänste- och kontaktyrken behöver fler anställda för att upprätthålla samma produktion.

En 6-timmarsdag med bibehållen lön innebär att samma verksamhet måste utföras på 25 % kortare tid per anställd. I kontaktyrken (vård, skola, omsorg, polis, räddningstjänst) går det inte att automatisera bort — arbetet kräver personal på plats. SKR:s linjära modell visar att enbart kommuner och regioner behöver ≈ 164 000 nya heltidstjänster vid en åtta-timmars kortning av veckoarbetstiden. Räknar man in staten, myndigheter och skiftverksamhet utanför kontaktyrken landar totalen kring 150 000–200 000 heltidstjänster.

I skiftyrken (polis, vård, räddningstjänst, industri, transport) måste arbetstiden täcka hela dygnet. Med 8-timmarspass räcker 3 personer per dygn (3×8 = 24 h). Med 6-timmarspass täcker samma 3 personer bara 18 timmar, alltså saknas 6 timmar. Det krävs en fjärde person för att fylla dygnet (4×6 = 24 h). Det är en direkt bemanningsökning på (4−3)/3 ≈ 33 % för varje dygnet-runt-tjänst.

Om månadslönen är oförändrad och arbetstiden minskar från 8 till 6 timmar per dag stiger kostnaden per faktiskt arbetad timme med 8/6 ≈ 33 %. Det är en direkt matematisk följd av full lönekompensation vid 25 % kortare tid. Denna kostnad kan i teorin ätas upp av högre produktivitet, färre sjukdagar eller minskad personalomsättning, men i välfärdens kontaktyrken finns litet utrymme för sådan effektivisering — en undersköterska kan inte vårda fler patienter per timme utan att kvaliteten sjunker.

Kalla faktas granskning från maj 2024 visade att Bo Broman, i sin dåvarande roll som styrelseledamot i SD:s mediebolag Samtid och Framtid AB, var delaktig i ett avancerat upplägg för att utnyttja förlustavdrag. Vid tidpunkten var han även SD:s kassör (ekonomisk-politisk talesperson), riksdagsledamot i Skatteutskottet och ordförande för Riksbankens fullmäktige. Hans roll har bekräftats av dokument som Kalla fakta tagit del av.

Detta är en korrekt sammanfattning av expertkritiken. Kalla fakta anlitade skatteexperten Torsten Fensby som i programmet konstaterade att en viss del av upplägget var otillåtet. Specifikt gällde det överföringen av ett underskott som uppstått i ett bolag innan SD:s koncern ens ägde det.

Summan avser den minskade skatten som upplägget möjliggjorde. Genom att förvärva ett bolag med ett bokfört underskott på bland annat 2,1 miljoner kronor kunde SD:s mediebolag kvitta framtida vinster mot detta underskott. Med en bolagsskatt på 20,6 % innebär det en möjlig skattebesparing på över 400 000 kronor bara på den posten. Kalla faktas bedömning om ”hundratusentals kronor” är därmed korrekt.

Detta stämmer. I samband med publiceringen avböjde Bo Broman och andra företrädare för SD att medverka i en intervju med Kalla fakta. Däremot publicerade Broman ett inlägg på Facebook där han skrev att han inte gjort några fel och att alla transaktioner skett efter råd från en revisionsbyrå.

Påståendet att skatten på arbete är hög i förhållande till skatten på kapital är i huvudsak korrekt. Formuleringen ”alldeles för hög” är ett värdeomdöme, men den underliggande jämförelsen av skattenivåerna stämmer. Sveriges totala skatteuttag på arbete, den så kallade skattekilen, är bland de högsta i OECD, medan den nominella skatten på kapitalvinster är 30 procent. För finansiella tillgångar på ett ISK är skatten ännu lägre. Jämförelsen är dock komplex eftersom skatt på arbete finansierar socialförsäkringssystem, vilket inte kapitalskatt gör i samma utsträckning.

Påståendet motsägs av både Sveriges historiska erfarenhet och ekonomisk forskning. Sverige avskaffade sin förmögenhetsskatt 2007, och ett av de tunga argumenten var just att den ledde till kapitalflykt, där förmögna svenskar och deras kapital flyttade utomlands för att undvika skatten. Forskning visar att särskilt finansiellt kapital är mycket mobilt och känsligt för nationell beskattning. Det finns inga belägg för att en återinförd skatt skulle ha motsatt effekt och få kapitalet att stanna.

Detta påstående saknar stöd i etablerad ekonomisk teori och empiri. Standardanalysen är att en skatt på kapital minskar den riskjusterade avkastningen på investeringar, vilket gör det mindre, inte mer, attraktivt att investera i landet. Talarens förklaring, att skatten skulle fungera som en sorts kvalitetssignal om hållbarhet som lockar utländskt kapital, är en spekulativ idé utanför nationalekonomisk konsensus. Att presentera detta som en trolig konsekvens är vilseledande.

Att lyfta Norge som ett positivt exempel i detta sammanhang är direkt felaktigt. Norge har visserligen haft en förmögenhetsskatt under lång tid, men efter att skatten skärptes 2022 har landet upplevt en massiv och väldokumenterad utflyttning av förmögna individer. Hundratals miljardärer och mångmiljonärer har lämnat Norge för länder som Schweiz, med ett utflöde av kapital på tiotals miljarder norska kronor. Norges erfarenhet används oftare som ett varnande exempel för effekterna av en förmögenhetsskatt.

Formuleringen "Alla borde ställa sig den frågan om arbetslösheten" tillsammans med hashtaggarna för Moderaterna, regeringen och SD antyder att avsändaren vill att publiken ska ifrågasätta regeringens roll i arbetslösheten. Det är en värdering om politiskt ansvar, inte ett konkret sakpåstående om nivåer, orsaker eller effekter på arbetslösheten. Därför kan det inte faktagranskas i strikt mening som sant eller falskt.

Att kalla tiden "orolig" är en värderande beskrivning av omvärldsläget och utvecklingen, inte ett mätbart sakförhållande med entydig statistik. Det kan syfta på säkerhetsläget i Europa, krig, ekonomiska svängningar eller andra faktorer, men inlägget preciserar inte vad som avses. Därför går det inte att testa detta påstående mot en tydlig indikator, utan måste ses som en politisk bedömning.

Formuleringen att Sverige "måste" vara starkt uttrycker ett normativt krav, inte en verifierbar uppgift om hur Sverige faktiskt är. Vad som menas med starkt kan avse militär kapacitet, ekonomisk motståndskraft, social sammanhållning eller annat, men inlägget specificerar inte detta. Därför är det en politisk värdering om önskat tillstånd, snarare än ett testbart faktapåstående.

Påståendet handlar om partiets egen vilja, som uttrycks direkt i inlägget, och är därför korrekt inom ramen för vad partiet kommunicerar. Socialdemokraterna lyfter både militärt och civilt försvar, vilket ligger i linje med hur totalförsvaret normalt definieras. Samtidigt säger inlägget ingenting om hur mycket utbyggnad som redan beslutats eller genomförts, eller om det finns bred politisk enighet, vilket gör att läsaren främst får partiets vinkling av frågan.

Både Finansdepartementets egna fördelningsanalyser och Konjunkturinstitutet visar samma mönster: reformerna 2023–2025 ger höginkomsttagare mest i kronor men låginkomsttagare och pensionärer mest i procent av inkomsten. Att bara säga ”mest för de som tjänar mest” utan att specificera kronor eller procent döljer att de lägsta inkomstgrupperna faktiskt får den största relativa lättnaden. Det är ett klassiskt exempel på hur valet av mått (kronor vs. procent) avgör vilken bild man ger.

Drivmedelsbeskattningen har minskats både genom justeringar av energiskatten och genom kraftiga sänkningar av reduktionsplikten, som inte formellt är en skatt men påverkar priset på bensin och särskilt diesel kraftigt. Påståendet säger ”skatten”, vilket inte skiljer mellan direkta skatter och klimatrelaterade krav, men helheten är att skatte- och avgiftsnivån på fossila drivmedel har sänkts, med lägre pumppriser som följd.

Statsbudgeten har haft underskott under och efter pandemin, men underskottens storlek varierar mellan år och beror på flera faktorer, bland annat konjunktur, tillfälliga stöd och automatiska stabilisatorer. Påståendet fångar att underskott förekommit men ger ingen tidsram eller storleksordning och kan tolkas som att underskotten är ovanligt stora eller främst orsakade av just den nuvarande regeringens skattesänkningar, vilket inte är entydigt belagt.

Alla regeringar arbetar med planer för hur statens intäkter ska utvecklas, genom skattepolitik, avgifter och ekonomisk tillväxt. Inlägget syftar specifikt på utredningar om vägavgifter som ett sätt att kompensera minskade drivmedelsskatter när transportsektorn elektrifieras. Det är rimligt att säga att det finns sådana planer, men det är en selektiv bild eftersom andra intäktskällor och skatteförändringar också diskuteras.

Påståendet är konkret verifierbart: det finns dokumenterade fall av systematisk felfakturering från privata vårdgivare mot Region Stockholm, och Moderaterna har i debattinlägg försvarat berörda kliniker. Westlund namnger inte bolaget i klippet, vilket gör att sista ledet (vilket bolag/vilka politiker) bygger på tittarens förförståelse snarare än på det som sägs i talet.

Bedömt strikt på ordvalet: ”istället för att gå till elever och lärare” antyder att skolpengen huvudsakligen försvinner till ägarna, vilket inte överensstämmer med hur skolpengen används i praktiken. Framställningen är retoriskt tillspetsad; själva vinstuttaget är däremot en faktisk del av systemet.

Skolverkets statistik stödjer skillnaden i behörighet, men att lägga hela ansvaret på friskolesystemet är en förenkling.

Utvecklingen förklaras av total resursnivå, kommunal styrning och lärarbrist, inte friskolesystemet ensamt.

Det finns tydligt stöd för att friskolor sätter högre betyg i förhållande till nationella prov, men ordet ”fusk” är juridiskt och moraliskt laddat och används inte i forskningen. Problemet ligger i incitamenten i betygssystemet, inte i dokumenterat fusk över hela sektorn.

Påståendet är ett normativt omdöme om ett helt partis politik och kan inte prövas som ett enskilt faktapåstående. Enskilda exempel (t.ex. Moderaternas hantering av felfakturerande vårdgivare i Region Stockholm) kan tala för Westlunds tolkning, men motsatt argumentation finns lika lätt att hitta.

Normativ slutsats, inte ett testbart faktapåstående.

S-företrädare har i riksdagsdebatt och media sagt nej till att helt avskaffa mängdrabatten och vill istället se en mer avgränsad skärpning. Påståendet är alltså korrekt.

Påståendet fångar idén att den totala straffnivån inte blir en enkel summa av alla brott, men formuleringen att bara första brottet räknas fullt ut är en retorisk förenkling av reglerna om gemensam straffmätning vid flerfaldig brottslighet.

Det stämmer i sak att varje ytterligare brott ger en mindre ökning av den totala strafftiden än det första, vilket i praktiken innebär mängdrabatt, även om straffen inte "minskar" i absolut mening utan ökar med avtagande marginal.

Moderaterna har under flera år drivit krav på att begränsa eller avskaffa mängdrabatten i sin kriminalpolitiska plattform och i riksdagsarbetet, vilket gör påståendet om partiets vilja korrekt.

Påståendet uttrycker Moderaternas värdering av reformens syfte – rättvisa och trygghet – inte en testbar uppgift om faktiska effekter.

Formuleringen "svek" är ett värdeomdöme om Socialdemokraternas agerande ur Moderaternas perspektiv, inte en sakuppgift som kan verifieras mot statistik eller lagtext.

Påståendet formuleras som ett normativt krav på hur straff bör bestämmas för serievåldtäktsmän, inte som en beskrivning av hur systemet fungerar idag.

NSD beskriver att apotekarfamiljen i Kiruna efter flera år i Sverige har fått beslut som innebär att de riskerar att utvisas, men talar om att de "hotas" eller "riskerar" utvisning snarare än att processen är helt avslutad.

NSD:s reportage uppger att familjemedlemmarna arbetar inom apotekssektorn i Kiruna, att de kommit in i arbetslivet och etablerat sig, samt att arbetsgivaren framhåller deras betydelse. Däremot är formuleringen att "Sverige skriker efter kompetens" retorisk och syftar sannolikt på bristyrken inom vård och apotek snarare än hela arbetsmarknaden.

NSD anger att Migrationsverkets bedömning av en platsannons för apotekstjänsten haft avgörande betydelse i ärendet, men beslut om utvisning grundas formellt på hela regelverket kring arbetskraftsinvandring och uppehållstillstånd.

Påståendet antyder att liknande utvisningsbeslut för etablerade arbetskraftsinvandrare är vanligt förekommande, men inlägget hänvisar bara till ett enskilt fall och ger inga data eller systematiska källor om omfattningen.

Detta är en politisk värdering och tolkning av regeringens och Tidöpartiernas migrationspolitik, där talaren tillskriver motiv och konsekvenser som inte kan verifieras som objektiva fakta.

Påståendet ligger i linje med utvecklingen från betydligt lägre nivåer före 2022 till rekordåret 2022, då Brå redovisade 63 fall av dödligt våld med skjutvapen. Den exakta startpunkten spelar roll, men huvudpoängen – en kraftig ökning fram till 2022 – stämmer.

Det här ska bedömas mot samma delårsperiod, inte mot helår. Moderaternas underlag anger att skjutningarna första halvåret 2026 var 81 procent färre än samma period 2022, och Polisen bekräftar att första halvåret 2026 låg på historiskt låga nivåer.

Påståendet har stöd i Moderaternas återkommande sammanställning om 46 skattehöjningar under den tidigare regeringsperioden. Det är däremot en politisk kategorisering av skatteändringar, inte en neutral myndighetsserie med exakt samma rubrik.

Skattetryck mäts normalt som skattekvot, alltså totala skatteintäkter i relation till BNP. Ekonomifakta visar 40,5 procent för 2025, och nivån har beskrivits som den lägsta på omkring 50 år.

Påståendet säger inte att Sverige hade högst dieselpris som årsgenomsnitt. Flera medier rapporterade i februari 2022 att Sverige just då hade världens högsta dieselpris enligt GlobalPetrolPrices.

Sverige har under perioden legat mycket lågt i europeiska drivmedelsjämförelser, men exakt placering beror på datum, landlista och om jämförelsen gäller bensin, diesel eller ett samlat bränslemått.

Asyldelen är tydligt sann: 2015 var ett historiskt rekordår med 163 000 personer som sökte skydd i Sverige. Segregation ökade också över tid, men den kausala formuleringen bör nyanseras eftersom segregation påverkas av flera faktorer.

Regeringens underlag beskriver 2024 som den lägsta asylrelaterade invandringen sedan 1985, och SCB visar mycket låga asylsiffror 2025.

Påståendet avser ett specifikt vårdgarantimått: andelen patienter som får vård i tid. Det finns starkt stöd för att vårdtillgängligheten försämrades fram till 2022, men exakt 31 procent kräver samma mätdefinition och startpunkt.

Moderaternas vårdkösida anger uttryckligen att köerna minskat med 40 procent mellan oktober 2022 och maj 2026. Regeringens egna pressmeddelanden visar samma riktning, med 30 procent till mars 2026 för patienter som väntat längre än 90 dagar och större minskningar för vissa operationer.

Kostnaden är i rätt storleksordning (2023: ~6,5–7 mdr, 2024–2025 prognoser närmar sig 7,5 mdr) men består av ett spann beroende på år. Fördelningsdelen är däremot grovt förenklad — RUT används visserligen skevt mot högre inkomster men tas även starkt i anspråk av barnfamiljer i mellanskiktet, och 'villastädning' bygger bara upp en bråkdel av RUT:s bredare tjänstekatalog.

Kostnaden på 7,3 mdr gäller INTE en nationell, allmän arbetstidsförkortning. Den siffran refererar enligt kontext till en skarpt avgränsad delreform förmedlad ur svensk facklig media. En fullskalig riksomfattande 35-timmarsvecka skulle kosta enormt mycket mer.

Siffran felciterar det vanligaste underlaget (brittiska pilotstudien från 4 Day Week Global). Studien visade inte att sömnen blev 40 procent bättre, utan att 40 procent av de anställda upplevde en *minskning* av sömnproblem.

Produktiviteten per arbetad timme ökar ofta markant vid förkortad arbetstid, men i många branscher täcker detta inte bortfallet av totalproduktion. Påståendet klumpar ihop kunskapsintensiva yrken med närvarointensiva yrken.

Detta presenterar ett makroekonomiskt sprängstoff som en smärtfri historisk upprepning. Att minska 40 timmar till 30 med bibehållen lön innebär i praktiken ett lagstadgat lönelyft på 33 procent per timme.

Detta är Vänsterpartiets officiella och kommunicerade policy, som presenterats i primära medier under Almedalsperioden.

Det stämmer för den lagstadgade 40-timmarsveckan, som riksdagen beslutade om 1970 och som trädde i kraft till fullo 1973 (för 53 år sedan). Påståendet ignoreras dock tillkomsten av den femte semesterveckan (lagen trädde i kraft 1978, vilket är 48 år sedan) och de avtalsöverenskommelser som kraftigt kortat arbetstiden för en stor del av arbetskraften sedan dess.

Psykiatriska diagnoser, där stress och utmattningssyndrom orsakade av arbetsmiljöproblem ingår, är den dominerande orsaken till långtidssjukskrivningar idag och medför höga kostnader för stat och näringsliv.

Det stämmer att IVO rapporterar tydliga risker kopplade till språkkunskaper. Det stämmer inte (eller ger en ofullständig bild av forskningen) att detta skulle vara det överordnade rotproblemet i sektorn jämfört med strukturell underbemanning.

Det saknas uttryckliga faktauppgifter i texten att granska. Dock är den implicita utgångspunkten för alla liknande insatser korrekt: omsorgen står inför enorma strukturella tryck.

Påståendet stämmer bokstavligt: mätt mot 2022 (när regeringen tillträdde) har en vanlig barnfamilj cirka 5 000 kr mer i disponibel inkomst per månad. Att inlägget inte nämner kostnadsökningar eller att bara halva effekten kommer från politiska beslut hör hemma i helhetsbilden (se context_breakdown) — inte i själva sanningshalten.

Påståendet stämmer rent matematiskt om man enbart mäter från det absoluta och onormala rekordåret 2022 till utfallet 2024/2025, men mätmetoden ger en skev bild av det historiska läget.

Det gäller en specifik delmängd av kön, inte helheten. Måttet som minskat refererar enbart till dem som väntat orimligt länge.

Antalet dödsskjutningar har de facto minskat drastiskt från rekordåret 2022 (cirka 62 döda) till nivåer omkring 30 döda per år, vilket utgör en halvering.

Skattesänkningar och avskaffad reduktionsplikt har isolerat sett gett ökad bruttoinkomst/minskade transportkostnader. Men påståendet tar inte hänsyn till inflationen och räntorna som skett under samma period.

Kötiderna har kortats nationellt sett från toppen åren kring 2022-2023, men ligger fortfarande för högt jämfört med de mål vårdgarantin sätter upp.

Beskrivningen matchar de granskningar som publicerats i medier.

Det har skett vid flera tillfällen under mandatperioden.

Geografin i paraden stämmer, men avsändaren generaliseras.

Kopplingen mellan avslöjade individer och ministerposter saknar grund.

Prisökningstakten (inflationen) har normaliserats och är inte längre i fritt fall, men prisnivån ligger generellt kvar på en högre nivå än för några år sedan.

Siffran stämmer bokstavligt med utfallet från Riksdagens utredningstjänsts (RUT) beräkningsmodeller, baserat på fördelningsprofilen i Socialdemokraternas skuggbudjet.

Siffran kan stämma om man definierar 'inblandad' mycket brett som att vara regeringsparti eller oppositionsparti. Det antyder dock felaktigt att S *orsakat* kriserna, när de i flera fall var målet för krisen eller när borgerliga regeringar föll av interna skäl.

Flera länder, däribland USA och Australien, tillåter vinstdrivande skolor som finansieras med offentliga medel, även om systemen och reglerna skiljer sig åt. Påståendet att Sverige är "det enda" är därmed felaktigt.

Det är mycket vanligt i andra OECD-länder. Storbritannien, Kanada, Tyskland och Frankrike har alla omfattande system där offentliga medel (via skatt eller obligatoriska försäkringar) betalar för vård och omsorg som utförs av vinstdrivande företag.

Detta stämmer. Den nuvarande regeringen, med stöd av SD, har inte ändrat de lagar som tillåter privata, vinstdrivande företag (många ägda av riskkapital) att verka inom den skattefinansierade välfärden.

Dessa problem är reella och väldokumenterade av myndigheter, men att koppla dem enbart till vinstdrivande aktörer är en förenkling. Problemen existerar i både offentlig och privat regi och har många orsaker, som resursbrist och systemfel.

Detta är en förenklad och insinuant beskrivning. Det finns inget som tyder på att välfärdsbolagen *som bolag* systematiskt donerar pengar. Däremot donerar ägare, företagsledare och näringslivsorganisationer stora summor till de borgerliga partierna, vilket skapar en intressegemenskap.

Både förmögenhets- och inkomstklyftorna har ökat markant i Sverige sedan 1980-talet. Förmögenhetskoncentrationen i toppen är bland de högsta i västvärlden.

Rapporter från myndigheter, fackförbund och intresseorganisationer bekräftar ett mycket ansträngt läge i stora delar av välfärden, med personalbrist, hög arbetsbelastning och budgetunderskott i många kommuner och regioner.

Fenomenet 'minutstyrning' via detaljerade scheman i hemtjänsten är väldokumenterat och kritiserat. De specifika tidsangivelserna är retoriska exempel, men principen om hårt pressade tidsramar för enskilda vårduppgifter är korrekt.

Detta är en förenklad beskrivning. De rikas ökade förmögenhet beror primärt på avskaffade kapital- och förmögenhetsskatter samt kraftig värdeökning på tillgångar, inte på en direkt överföring från löntagares fickor.

Höjt barnbidrag är en central och återkommande del i Vänsterpartiets budgetförslag och partiprogram sedan decennier.

Subventionerad eller avgiftsfri kollektivtrafik är en av Vänsterpartiets profilfrågor, både av sociala skäl och klimatskäl.

Formellt sett är detta korrekt. I riksdagens budgetprocess röstas oppositionens förslag ner när regeringens budget går igenom. Det döljer dock att partier som S har genomfört liknande reformer.

Detta är en förenkling. Socialdemokraternas linje är inte ny och den nuvarande högerregeringen har inte alls anammat dessa generella förslag, utan förespråkar andra lösningar.

Detta är en korrekt beskrivning av den ekonomiska situationen för många hushåll under 2022-2023. Inflationen urholkade köpkraften och levnadskostnaderna ökade markant.

De utpekade sektorerna, särskilt banker och energiproducenter, har redovisat mycket höga eller rekordhöga vinster under de senaste åren. Även matjätten har ökat sina marginaler.

Detta är en politisk ambition, inte ett garanterat utfall. Höjda skatter på företag leder inte automatiskt till sänkta priser för konsumenter; effekten är indirekt och omdebatterad.

Detta är en korrekt beskrivning av Miljöpartiets uttalade politik. Partiet har vid upprepade tillfällen, både i riksdagsmotioner och i uttalanden från sina företrädare, krävt en skärpning av den befintliga klimatlagen med juridiskt bindande delmål.

Sverige har en klimatlag sedan 2018 som en del av det Klimatpolitiska ramverket. Lagen är dock främst processuell och saknar sanktioner om målen inte nås, vilket är den 'bindande' del MP efterfrågar. Att kalla den otillräcklig är en politisk värdering, men kritiken delas av t.ex. Klimatpolitiska rådet.

Detta är den centrala anledningen till MP:s krav och påståendet har starkt stöd. Klimatpolitiska rådet konstaterade i sin rapport 2024 att regeringens beslut, särskilt sänkningen av reduktionsplikten, gör att målen för 2030, 2040 och 2045 inte kommer att nås.

Det finns ingen enskild, vedertagen siffra och beräkningen är en grov förenkling som ignorerar intäkter och stora individuella variationer. Expertmyndigheter som Riksrevisionen avråder från att använda sådana siffror då de är missvisande.

Det är sant att all offentlig spendering innebär en alternativkostnad – pengar som används till en sak kan inte användas till en annan. Denna logik gäller för alla budgetposter, inte bara migration.

Påståendet framställer invandring som enbart en kostnad. Den samlade forskningen visar en mer komplex bild där resultatet beror på typ av invandring och hur väl integrationen fungerar. Arbetskraftsinvandring är nästan alltid en vinst, medan flyktinginvandringens utfall varierar.

Påståendet stämmer bara om man använder det missvisande måttet att summera skattesänkningar i kronor. Mätt som andel av ekonomin (skattekvoten), som är standardmåttet, har Moderaterna sänkt skatterna betydligt mer.