Innehåll saknas i underlaget – enbart kallelse till pressträff

Riksdagspolitiker lyfter ofta fram att de 'satsat fler miljarder än regeringen X' på äldreomsorgen genom riktade statsbidrag. Riksrevisionen har dock slagit fast att riktade bidrag är svåradministrerade, kortsiktiga och ofta innebär att kommunerna inte vågar fastanställa, utan minskar egna skattemedel tillfälligt och anställer på vikariat istället.

Partier som förespråkar stoppad eller drastiskt strypt total invandring utelämnar oftast hur de tiotusentals tomma stolar som uppstår inom omsorgen kommande tio år (när de äldre blir fler men arbetsför inrikes född befolkning inte ökar i samma takt) bokstavligt talat ska tillsättas. Teknik och heltid ersätter inte hela underskottet (Arbetsförmedlingen/SKR).

Krav på att vårdpersonal måste tala fullgod svenska är i grunden legitimt och bidrar till trygghet för den äldre (framhävs starkt av högerblocket och numera även S), men kritiker från fackföreningshåll och vänstersidan poängterar att utan en radikal uppvärdering av arbetsmiljön (lön, stress) kommer språktester bara att gallra bort personal från bordet – utan att ersätta dem med nya.

Samtidigt som staten kräver ökad standard i äldreomsorgen (avskaffade delade turer, personalkontinuitet, höjd status) drivs en skattepolitik för sänkta inkomstskatter (såsom höjda grundavdrag/jobbskatteavdrag under innevarande regeringsperiod), vilket enligt Finanspolitiska rådet stramar åt de offentliga finansernas expansionsutrymme som annars hade kunnat täcka den demografiska smällen rakt av.

Genom att kalla till pressträffar på nationell nivå (Regeringen, SD alt. Vänsterpartiet, S) om specifik svensk äldreomsorg tjänar rikspolitikerna syftet att framstå som handlingskraftiga ('Nu tar vi tag i språket!', 'Nu stoppar vi privatiseringen!'). Det ramar i realiteten in problematiken som en 'stockholmsbaserad' statsfråga, vilket mörkar att det är de svårpressade kommunfullmäktige som hanterar de egentliga pengarna.

Debatten om äldreomsorgen förs ofta antingen ur premissen 'det offentliga missköter sig på grund av byråkrati' (Höger/SD) eller 'de privata skär asylpersonal och tjänar miljoner' (Vänster). IVO:s och Socialstyrelsens aggregerade granskningar pekar oftast på att driftsform i sig själv (när man bryter för demografi/ortsstorlek) inte slår ut som den starkaste kvalitetsmarkören, utan bemanning per resident är den springande punkten.