Dadgostar har rätt om pressad välfärd och ökade klyftor, men förenklar orsakssambanden.

Dadgostar fokuserar enbart på fördelningen av befintliga resurser. Hon utelämnar att antalet personer över 80 år förväntas öka med nästan 50% till 2032, medan befolkningen i arbetsför ålder bara ökar marginellt. Detta ökar kostnaderna för vård och omsorg per skattebetalare, en utmaning som kvarstår oavsett skattenivåer för de rikaste.

Narrativet att 'ta pengar från miljardärer' för att 'anställa fler i sjukvården' förenklar hur förmögenhet fungerar. En stor del är aktier i bolag som skapar jobb och skatteintäkter. Att beskatta dessa tillgångar hårt kan ha komplexa andrahandseffekter på investeringar och ekonomi, vilket är en central del av den nationalekonomiska debatten som utelämnas.

Påståendet 'Sverige har resurserna' är sant, men det är värt att notera att Sveriges skattekvot (totala skatter som andel av BNP) var 42,4% år 2022. Detta är betydligt högre än OECD-snittet på 34,0%. Det visar att problemet för välfärden inte nödvändigtvis är en låg total beskattning, utan snarare hur skattebördan är fördelad och hur resurserna används.

Vänsterpartiet var stödparti till den socialdemokratiska regeringen som avskaffade arvs- och gåvoskatten 2004 och förmögenhetsskatten 2007. Även om V var emot förändringarna visar detta att ansvaret för den förda politiken är mer komplext än en enkel höger-vänster-konflikt.