Socialdemokraterna

Påståendet är formulerat som ett obrutet tillstånd sedan 2006, och det är fel. Under tolv av de arton åren saknade de borgerliga partierna majoritet. Den enda läsning där påståendet blir sant är om man räknar SD som en del av "högern" – men då beskriver man en majoritet som var helt blockerad politiskt, eftersom samtliga fyra borgerliga partier fram till 2019 uttryckligen vägrade förhandla med SD.

Att sätta etiketten "Höger" på varje år döljer att kammaren i praktiken var tredelad. En vågmästarsituation där tre grupperingar alla saknar majoritet är något helt annat än en majoritet.

Här motsäger inlägget sig självt. Kolumnen som ska bevisa att "högern styrt" visar svart på vitt att Socialdemokraterna innehade regeringsmakten i åtta av de arton åren – den period då statsministerposten, alla departement och hela regeringskansliet var socialdemokratiskt lett.

Delen om att budgeten föll är alltså sann tre av åren, men tabellen framställer det som normaltillståndet. Dessutom är radernas årtal missvisande: en budget beslutas i december året innan den gäller, vilket gör att kolumnen kan läsas som att flera fler år hade borgerlig budget än vad som faktiskt var fallet. Raden för 2011 stämmer inte heller – budgeten för 2011 var Alliansregeringens egen och gick igenom för att oppositionen inte samlades bakom ett gemensamt alternativ, inte för att SD tillförde mandat.

Det här är ett politiskt ansvarsargument, inte ett kontrollerbart faktapåstående. Det bedöms därför som åsikt. Men den faktabas som åsikten byggs på är felaktig, vilket gör att argumentet inte håller ens på sina egna premisser.

Det här är ett normativt kampanjpåstående snarare än ett mätbart faktapåstående. Texten anger inte vad som räknas som slöseri, hur mycket pengar som avses eller vilket utfall som ska mätas. Därför går det inte att bedöma som sant eller falskt i strikt mening.

Det här är en tydlig politisk ståndpunkt om vinster i välfärden. Texten påstår inte en viss nivå på vinster, ett visst regelverk eller ett visst utfall, utan argumenterar för en omfördelning. Som sådant är det inte ett verifierbart sakpåstående i sig.

Formuleringen är en politisk avgränsning av vilka energistöd som bör finnas, inte ett konkret bokförbart påstående om att ett visst stöd redan kostar exakt så mycket. Orden ”tiotals, kanske hundratals miljarder” är dessutom ett ungefärligt retoriskt spann, inte en exakt budgetuppgift i texten.

Detta är ett värderande ställningstagande om skattesystemets utformning. Texten pekar ut en riktning, men säger inte vilka undantag som är ”omotiverade” eller vilka avdrag som ska bort, så påståendet kan inte testas som ett faktapåstående i sig.

Det är ett tydligt normativt krav på högre omfördelning. Texten anger inte vilka inkomster, vilka skattesatser eller vilka budgeteffekter som avses, så det finns inget direkt mätbart som kan verifieras i just den här formuleringen.

Kalla faktas granskning från maj 2024 visade att Bo Broman, i sin dåvarande roll som styrelseledamot i SD:s mediebolag Samtid och Framtid AB, var delaktig i ett avancerat upplägg för att utnyttja förlustavdrag. Vid tidpunkten var han även SD:s kassör (ekonomisk-politisk talesperson), riksdagsledamot i Skatteutskottet och ordförande för Riksbankens fullmäktige. Hans roll har bekräftats av dokument som Kalla fakta tagit del av.

Detta är en korrekt sammanfattning av expertkritiken. Kalla fakta anlitade skatteexperten Torsten Fensby som i programmet konstaterade att en viss del av upplägget var otillåtet. Specifikt gällde det överföringen av ett underskott som uppstått i ett bolag innan SD:s koncern ens ägde det.

Summan avser den minskade skatten som upplägget möjliggjorde. Genom att förvärva ett bolag med ett bokfört underskott på bland annat 2,1 miljoner kronor kunde SD:s mediebolag kvitta framtida vinster mot detta underskott. Med en bolagsskatt på 20,6 % innebär det en möjlig skattebesparing på över 400 000 kronor bara på den posten. Kalla faktas bedömning om ”hundratusentals kronor” är därmed korrekt.

Detta stämmer. I samband med publiceringen avböjde Bo Broman och andra företrädare för SD att medverka i en intervju med Kalla fakta. Däremot publicerade Broman ett inlägg på Facebook där han skrev att han inte gjort några fel och att alla transaktioner skett efter råd från en revisionsbyrå.

Påståendet att skatten på arbete är hög i förhållande till skatten på kapital är i huvudsak korrekt. Formuleringen ”alldeles för hög” är ett värdeomdöme, men den underliggande jämförelsen av skattenivåerna stämmer. Sveriges totala skatteuttag på arbete, den så kallade skattekilen, är bland de högsta i OECD, medan den nominella skatten på kapitalvinster är 30 procent. För finansiella tillgångar på ett ISK är skatten ännu lägre. Jämförelsen är dock komplex eftersom skatt på arbete finansierar socialförsäkringssystem, vilket inte kapitalskatt gör i samma utsträckning.

Påståendet motsägs av både Sveriges historiska erfarenhet och ekonomisk forskning. Sverige avskaffade sin förmögenhetsskatt 2007, och ett av de tunga argumenten var just att den ledde till kapitalflykt, där förmögna svenskar och deras kapital flyttade utomlands för att undvika skatten. Forskning visar att särskilt finansiellt kapital är mycket mobilt och känsligt för nationell beskattning. Det finns inga belägg för att en återinförd skatt skulle ha motsatt effekt och få kapitalet att stanna.

Detta påstående saknar stöd i etablerad ekonomisk teori och empiri. Standardanalysen är att en skatt på kapital minskar den riskjusterade avkastningen på investeringar, vilket gör det mindre, inte mer, attraktivt att investera i landet. Talarens förklaring, att skatten skulle fungera som en sorts kvalitetssignal om hållbarhet som lockar utländskt kapital, är en spekulativ idé utanför nationalekonomisk konsensus. Att presentera detta som en trolig konsekvens är vilseledande.

Att lyfta Norge som ett positivt exempel i detta sammanhang är direkt felaktigt. Norge har visserligen haft en förmögenhetsskatt under lång tid, men efter att skatten skärptes 2022 har landet upplevt en massiv och väldokumenterad utflyttning av förmögna individer. Hundratals miljardärer och mångmiljonärer har lämnat Norge för länder som Schweiz, med ett utflöde av kapital på tiotals miljarder norska kronor. Norges erfarenhet används oftare som ett varnande exempel för effekterna av en förmögenhetsskatt.

Formuleringen "Alla borde ställa sig den frågan om arbetslösheten" tillsammans med hashtaggarna för Moderaterna, regeringen och SD antyder att avsändaren vill att publiken ska ifrågasätta regeringens roll i arbetslösheten. Det är en värdering om politiskt ansvar, inte ett konkret sakpåstående om nivåer, orsaker eller effekter på arbetslösheten. Därför kan det inte faktagranskas i strikt mening som sant eller falskt.

Att kalla tiden "orolig" är en värderande beskrivning av omvärldsläget och utvecklingen, inte ett mätbart sakförhållande med entydig statistik. Det kan syfta på säkerhetsläget i Europa, krig, ekonomiska svängningar eller andra faktorer, men inlägget preciserar inte vad som avses. Därför går det inte att testa detta påstående mot en tydlig indikator, utan måste ses som en politisk bedömning.

Formuleringen att Sverige "måste" vara starkt uttrycker ett normativt krav, inte en verifierbar uppgift om hur Sverige faktiskt är. Vad som menas med starkt kan avse militär kapacitet, ekonomisk motståndskraft, social sammanhållning eller annat, men inlägget specificerar inte detta. Därför är det en politisk värdering om önskat tillstånd, snarare än ett testbart faktapåstående.

Påståendet handlar om partiets egen vilja, som uttrycks direkt i inlägget, och är därför korrekt inom ramen för vad partiet kommunicerar. Socialdemokraterna lyfter både militärt och civilt försvar, vilket ligger i linje med hur totalförsvaret normalt definieras. Samtidigt säger inlägget ingenting om hur mycket utbyggnad som redan beslutats eller genomförts, eller om det finns bred politisk enighet, vilket gör att läsaren främst får partiets vinkling av frågan.

Både Finansdepartementets egna fördelningsanalyser och Konjunkturinstitutet visar samma mönster: reformerna 2023–2025 ger höginkomsttagare mest i kronor men låginkomsttagare och pensionärer mest i procent av inkomsten. Att bara säga ”mest för de som tjänar mest” utan att specificera kronor eller procent döljer att de lägsta inkomstgrupperna faktiskt får den största relativa lättnaden. Det är ett klassiskt exempel på hur valet av mått (kronor vs. procent) avgör vilken bild man ger.

Drivmedelsbeskattningen har minskats både genom justeringar av energiskatten och genom kraftiga sänkningar av reduktionsplikten, som inte formellt är en skatt men påverkar priset på bensin och särskilt diesel kraftigt. Påståendet säger ”skatten”, vilket inte skiljer mellan direkta skatter och klimatrelaterade krav, men helheten är att skatte- och avgiftsnivån på fossila drivmedel har sänkts, med lägre pumppriser som följd.

Statsbudgeten har haft underskott under och efter pandemin, men underskottens storlek varierar mellan år och beror på flera faktorer, bland annat konjunktur, tillfälliga stöd och automatiska stabilisatorer. Påståendet fångar att underskott förekommit men ger ingen tidsram eller storleksordning och kan tolkas som att underskotten är ovanligt stora eller främst orsakade av just den nuvarande regeringens skattesänkningar, vilket inte är entydigt belagt.

Alla regeringar arbetar med planer för hur statens intäkter ska utvecklas, genom skattepolitik, avgifter och ekonomisk tillväxt. Inlägget syftar specifikt på utredningar om vägavgifter som ett sätt att kompensera minskade drivmedelsskatter när transportsektorn elektrifieras. Det är rimligt att säga att det finns sådana planer, men det är en selektiv bild eftersom andra intäktskällor och skatteförändringar också diskuteras.

Påståendet är konkret verifierbart: det finns dokumenterade fall av systematisk felfakturering från privata vårdgivare mot Region Stockholm, och Moderaterna har i debattinlägg försvarat berörda kliniker. Westlund namnger inte bolaget i klippet, vilket gör att sista ledet (vilket bolag/vilka politiker) bygger på tittarens förförståelse snarare än på det som sägs i talet.

Bedömt strikt på ordvalet: ”istället för att gå till elever och lärare” antyder att skolpengen huvudsakligen försvinner till ägarna, vilket inte överensstämmer med hur skolpengen används i praktiken. Framställningen är retoriskt tillspetsad; själva vinstuttaget är däremot en faktisk del av systemet.

Skolverkets statistik stödjer skillnaden i behörighet, men att lägga hela ansvaret på friskolesystemet är en förenkling.

Utvecklingen förklaras av total resursnivå, kommunal styrning och lärarbrist, inte friskolesystemet ensamt.

Det finns tydligt stöd för att friskolor sätter högre betyg i förhållande till nationella prov, men ordet ”fusk” är juridiskt och moraliskt laddat och används inte i forskningen. Problemet ligger i incitamenten i betygssystemet, inte i dokumenterat fusk över hela sektorn.

Påståendet är ett normativt omdöme om ett helt partis politik och kan inte prövas som ett enskilt faktapåstående. Enskilda exempel (t.ex. Moderaternas hantering av felfakturerande vårdgivare i Region Stockholm) kan tala för Westlunds tolkning, men motsatt argumentation finns lika lätt att hitta.

Normativ slutsats, inte ett testbart faktapåstående.

Prisökningstakten (inflationen) har normaliserats och är inte längre i fritt fall, men prisnivån ligger generellt kvar på en högre nivå än för några år sedan.

Siffran stämmer bokstavligt med utfallet från Riksdagens utredningstjänsts (RUT) beräkningsmodeller, baserat på fördelningsprofilen i Socialdemokraternas skuggbudjet.

Påståendet stämmer bara om man använder det missvisande måttet att summera skattesänkningar i kronor. Mätt som andel av ekonomin (skattekvoten), som är standardmåttet, har Moderaterna sänkt skatterna betydligt mer.